Because we must

Hej mina små grodyngel. Jag VET. Inget behövs sägas angående min frånvaro. Jag har faktiskt en ny blogg, men några veckor framöver kommer den enbart att handla om ämnen relaterade till kursen ’digital media och pr’. Så men andra ord; dont bother. Jag länkar till den när jag börjar skriva om saker som VERKLIGEN betyder något.

Som ’experter’ till exempel. Jag har alltid velat vara expert på något. Tänk att ha titeln ’överlevnadsexpert’. Om man är överlevnadsexpert blir man uppringd av till exempel Svenska Dagbladet och får uttala sej om hur stor chans det är att överleva en flygkrasch. Då kan man till exempel svara:

’– Väta är en fara. Blöta kläder leder bort värme 25 gånger snabbare än torra kläder. Men om de håller sig någorlunda torra, så kan de klara sig i två veckor.

Besättningen har störst chans att klara sig om flygplanet är intakt, men det behöver inte vara en hinder, så länge vrakdelarna kan användas som exempelvis vindskydd

– Kommer de i något slags skydd och kan ta tillvara på något från planet, som isolering, är det mindre risk för att de fryser ihjäl.’

Det måste vara ett härligt jobb det där, att vara expert.

När jag pluggade på Örebro Universitet hände det sig att jag var forskningsassistent åt självaste Larsåke Larsson & co. Det kan ni förresten läsa om här. Hur som helst, häromdagen försökte jag söka på projektet som jag assisterade. Jag kom ihåg att det hade något med politiska presskonferenser att göra, så jag google lite löst ”politisk presskonferens larsåke larsson”. Vad tror ni kommer upp? Ett helt PROGRAM om detta projekt på vetenskapsradion SR:

http://static.sr.se/Laddahem/Podradio/p1_vet_forum/SR_p1_vet_forum_120206_81a2e9.mp3

SÅ JÄVLA COOLT! DET HÄR HÄNDER INTE! CHECKA! CHECKA LÄNKEN! Intervjun med Larsåke, Ulla och Göran börjar runt 2:25, men MIN specifika insats i projektet hör ni runt 10:55 då larsåke berättar om bakgrunden till politiska presskonferenser. Jag är sjukt stolt. Det är min forskning där altså! :) det är värt ett smile.

Det är inte varje måndag Filip och Fredrik lägger upp en ny hemsida. Därför tycker jag att ni, kära vänner, går in på sidan och lyssnar på podcasten, kollar på klipp och kommenterar. GÖR DET NU: www.filipochfredrik.com . Jag kan även rekommendera att ni lyssnar på nr. 3 på ”Bästa diskussionerna” (Arga *sic* snickaren). Den diskussionen borde gå till historian som den absolut bästa beskrivningen av en karaktär. Om ni fortsätter att lyssna så utvecklas diskussion senare till hur arga snickaren skulle begå självmord, vilket är helt fantastiskt roligt.

"Kom då, väggjävel!"

www.filipochfredrik.com

De senaste dagarna har jag suttit instäng i mitt rum och varit ovanligt asocial. Jag har endast deltagit i konversationer av ytterst nödvändig karaktär, så som när middagen beräknas vara klar eller om ”på spåret” har börjat. Den här avskärmningen beror på att jag har funnit en ny app till min iPhone (så otroligt slitet hela den här ’beroende-av-apps’- grejen har blivit förresten). Hur som helst, nu har jag trillat dit. Det är inte Wordfeud eller Angry Birds. Det som har fångat min uppmärksamhet är podcast-appen iCatcher.

Jag har suttit, timme ut och timme in, och lyssnat på P3 dokumentärer, sommar/vinterprat i P1, Filip och Fredrik’s äldre podcast program osv. Jag är så att säga ”hooked”. Det är väldigt tidskonsumerande eftersom varje program är ungefär två timmar långt. Jag har lyssnat på Annika Östberg’s beskrivningar av fängelset i Kalifornien där hon satt inspärrad i 28 år, hört om de fruktansvärda hedersmorden på Pela och Fadime, lyssnat på Leif GW Persson’s vinterprat, hört hur Filip & Fredrik liknar Khadaffi vid diktatorerna's Lady Gaga, fått en ny förståelse för den kvinnliga orgasmen historia, samt förstått att Sigmund Freud var en galning.

Så, utan vidare uppehåll ska jag nu återgå till min kära podcast-app och lyssna på en dokumentär om tvångssterilisering i Sverige under 40-talet.

Nu vet ni varför bloggen står still för tillfället.

Ibland kan jag bli vansinnigt rädd för helt ologiska saker. Häromdagen när jag duschade, till exempel, så var radion på lite lågt i bakgrunden, och jag var helt säker på att det stod en främling utanför duschkabinen och pratade med mej. Det tog ungefär tio minuter innan jag vågade öppna kabinen. När jag förstod att det var radion skämdes jag lite..

Den här rädslan sträcker sig även till sjukdomssymptom. Förra veckan vaknade jag med ett rött öga. När jag såg detta blev jag totalt livrädd. Jag sprang till datan, googlade ”red eye cause” och fick upp en massa sidor. ”Kanske gör det lite ont i ögat också.. jag ser lite suddigt.. Det är säkert det där värsta. Som man kan få ärr av, och bli blind.. jag måste till doktorn NU. Jag måste få en steroid-spruta i min iris.” Du skrattar, men helt ärligt så mår jag psykiskt dåligt av det här.

Hur som helst. Idag kan jag lägga till ytterligare en sak till listan över saker som gör mej livrädd. Så här var det..

Solen sken och det var varmt, så jag bestämde mej för att ta på mej de gamla joggingskorna och dra ut i skogen på en joggingtur.  Sagt och gjort, jag satte mej i bilen och körde ut till Gröndal. Det finns en perfekt skog där, med både ett långt, kort och mellanlångt elljusspår. Jag körde på det mellanlånga, och började sakta springa.  ”Det här går ju bra! Jag har inte sprungit på ett halvår, men kondisen finns kvar!” tänkte jag i ungefär fem minuter. Sedan kom jag till den djävulska uppförsbacken. Jag saktade ner och lunkade i långsamt takt uppför backen. Plötsligt skymtade jag något vid backkrönet. När jag kom närmare såg jag ett stort träd som hade fallit över stigen. Min spontana reaktion var – FLY! Jag blev alltså skiträdd för trädet. Jag rusade ner för backen och försökte hitta en annan stig, men ju längre in i skogen jag kom desto fler träd hade det fallit. Jag vände om och kutade ut ur skogen.  Ett gamalt par gick på promenad vid skogsbrynet, och de betraktade mej med chockerad uppsyn när jag kom rusandes förbi dem. De lär ju ha trott att en våldtäktsman var efter mig eller något. Jag ville så gärna stanna och förklara varför jag sprang som en idiot från skogen, men jag hejdade mej när dialogen spelades upp i mitt huvud:

Tanten: Men kära hjärtanes, vad i all världen har hänt?

Jag: *andfådd* Det var ett träd som hade blåst ner över stigen!! Förstår du?! Det bara låg där.. fy fan.

Jag skyndade mej förbi dem och fortsatte vidare mot bilen. Snabbt hoppade jag in, gav skogen en sista anblick, och gasade sedan av helvete tills jag inte längre kunde se skog någonstans.

Såhär i efterhand kan jag förundras över det här. Kan det vara någon slags inbyggd mekanism i människan som gör att vi är rädda för sådant som är stort (typ ett träd)? Det var alltså ett stort träd! Och det hade liksom brutits av vid roten.. borde jag uppsöka en psykolog?

Yeah, I will write this one in English, deal with it.

So, this is basically gonna be about different ways of saying “hello” and “goodbye” to people. As a Swedish person living amongst Chinese and British people (mostly) I’ve noticed that this can be a bit tricky. My theory is that if I’ve met a person more than three times, I consider him/her to be a friend. I know, I might be a little bit overly keen on calling people friends, but that’s how I work.  That is NOT how 95 % of the people here work.

Picture this; you see a person you know coming towards you. You might say “Hey!” and wave (and sometimes you might do this to strangers as well, when your contacts are fucked up). No big deal. “Hey!”, and you may even add “How are you?” if you’re feeling very social. Now, as for me.. I will hug you. I’ve met you several times. I feel it is my duty to hug you! You probably don’t get enough hugs anyway. I do this without even thinking about it.

This habit of mine has created many very awkward situations.  As I go in for the hug, the person opposite goes in for the handshake, and we end up doing an awkward handshake/hug/pat on the back. Then we laugh uncomfortably, and go our separate ways.

I have no idea how to greet these people. Nor how to say goodbye. Now I get an anxiety attack whenever I see someone I “know” coming towards me. Am I supposed to wave? Nod? Run away? When is it OK to hug a Chinese/British person? Does someone have to die? Condolence hugs? Or do I have to enter a relationship in order for me to hug them?

If anyone knows, please let me know. I’m completely at a loss here, and I’m afraid that the whole Chinese/British community thinks I’m a crazy whore.

Här är ett inlägg som kommer handla helt och hållet om betyg. Jag vet, ingen bryr sej. I alla fall inte på svenska universitet, eftersom man i princip bara kan få G eller U, och i vissa fall VG. Skillnaden mellan G och VG känns inte så stor.

När man pluggar i UK spelar dock betygen roll. För att ge er en liten överblick så ser betygskalan ut såhär (jag jämför med USA:s betyg):

1A = A+

1B = A

1C = A

2A = A-

2B = B+

2C = B

2D = B

2E = B

2F = B-

3A = C+

3B = C

3C = C-

4A = D (marginal fail)

5 = (clear fail)

Okej, som ni ser: helt ologiskt, men det har jag vant mej vid. De tre högsta betygen (1A, 1B och 1C) är så s.k. ”distinction grades”. Får man ”distinction grades” på 60 % eller mer av alla kurser så får man en masterexamen med distinction. Fast då gäller det att få ett av de högsta betygen på D-uppsatsen också………

Hur som helst, på de tre uppsatser som jag har lämnat in hitintills har jag fått 2A. Jag har nu bestämt mej för att höja detta till åtminstone 1C. Så, de tre uppsatser som jag har kvar att skriva fram till den 6 december kommer att vara DISTINCTION. Förstår ni det! D-I-FUCKING-S-T-I-N-C-T-I-O-N.

Peace out.

Det här inlägget skrevs enbart för att skryta om mina 2A.

Ibland händer saker som är sådär jättecoola (se till exempel inlägget lite längre ner på min blogg). Alldeles nyss satt jag i mitt rum och läste ett kapitel i boken "Age of propaganda; the everyday use and abuse of persuasion". Jag skulle precis påbörja kapitel 5, "The Credible Communicator", läste den första meningen som löd: "Picture the following scene: Your doorbell rings.." OCH GISSA VAD SOM HÄNDER? Dörrklockan ringer på riktigt här. Jag kollar upp från boken och undrar ett tag om jag bara har en livlig fantasi. Jag ignorera det och fortsätter läsa: "When you answer it, you find a middle-aged man in a rather loud, checkered sports jacket." Nu hör jag dörrklockan igen. Jag går försiktigt ner för trappan och tittar mot dörren. En mörk siluett skymtar där utanför. Jag smyger fram till dörren, låser upp och öppnar. Där står en medelålders man i sportjacka. Jag står som förstelnad och stirrar på honom. Han stirrar tillbaka. Vi står där ett tag i tystnad och betraktar varandra. Det är en ytterst bisarr situation. Efter ett tag bryter mannen tystnaden: ".. You ordered pizza?"

Ja, vad fan har jag att säga till mitt försvar? Det är oförlåtligt att jag har ignorerat bloggen som vore den ett avsnitt av Americas Next Top Model. Jag kan ju försöka med att jag har faktiskt ganska mycket att gö… men den gamla klyschan orkar jag inte dra längre. Inte för att den är osann, men det känns underförstått.

JA, det är jävligt mycket, och NEJ jag vet inte om jag fixar allt, MEN det viktiga är att man FÖRSÖKER. Och DET gäller allt HÄR i liveT. Förstår NI det?

Det finns inget roligare än att läsa arga kommentarer där personer betonar fel ord. På tal om betoning. Vilket får mej att tänka på den där episoden i Seinfeld när Jerry inte är bjuden på samma fest som Elaine, George och Kramer, och Elaine försöker ta reda på om det har blivit något missförstånd genom att diskret fråga festvärden om Jerry ska ta med sej något till festen..

ELAINE: Well, I talked to Tim Whatley…
JERRY: Yeah…
ELAINE: And I asked him, “Should Jerry bring anything?”
JERRY: So…?
ELAINE: Mmmm…and he said, “Why would Jerry bring anything?”
JERRY: Alright, but let me ask you this question.
ELAINE: What?
JERRY: Which word did he emphasize? Did he say, “Why would JERRY bring anything?” or, “Why would Jerry BRING anything?” You emphasize “Jerry” or “bring”?
ELAINE: I think he emphasized “would.”

HA HA HA.

Här är bilder på andra bilder, och på böcker, och på natur. Allt det finns i Skottland.

Såhär ser Stirling ut en tidig, tidig måndagsmorgon. Runt 10.

Det finns få saker som är så roliga som att hitta en bok med förteckningen "BIL".