Because we must

Jag har nu officiellt lämnat Örebro. Det var mycket svårt, och jag får en klump i magen när jag tänker på alla underbara människor som jag nu har lämnat.. det kommer aldrig bli som förr igen.

Den sista dagen i Örebro tillbringades först med Dani, Louise, Sara och Martin på Java (en uteservering). Där åt vi gott och hade jättemysigt.. kollade på gamla klipp från ”Ursäkta röran” (man måste ju bara älska Emma Andersson!). Efter ett vemodigt farväl bar det av hem till lägenheten, där det för övrigt såg ut som en atombomb just slagit ner. Hela eftermiddagen höll jag på å packa, och sedan hörde Alex av sej och tipsade om en konsert som musikstudenterna hade satt ihop i kyrkan precis utanför. Vi drog dit runt 18 och lyssnade. De var jätteduktiga! Jag är så himla glad att jag hann med det innan jag for hem.

Jag trodde verkligen inte att det skulle vara så här jobbigt. Jag har verkligen fastnat för Örebro! Så här kändes det ju inte precis när jag lämnade södertälje…

Hur som helst. Igår fick jag reda på vem jag ska bo med i New York! :) Hon verkar vara jättetrevlig, så det är i alla fall bra.

Idag köpte jag en resväska.. haha! Vad tycks? :) Katten gillar den i alla fall..

 

Den tappar man nog inte bort i första taget. Stor är den också! Hela jag kan  gömma mej bakom den.

Mitt huvud exploderar snart. Kom precis hem från en grillkväll med klassen, faktiskt den sista kvällen som vi kommer spendera tillsammans (i alla fall för min del). Lite synd, eftersom engelska-klassen har varit underbar! Kommer sakna alla.

 Men nu över till mitt huvud. Jag dör. Har haft sån spänningshuvudvärk de senaste dagarna och det är inte kul. Hela huvudet dunkar och det spelar ingen roll om jag äter, tar ipren och alvedon, dricker osv. Vad ska man göra? Vad beror det på egentligen? Visst, jag har haft en väldigt stressig period, både på universitetet och privat, men jag har aldrig varit med om nått liknande förut.. what to doooo….:( hatar att må så här.

Allt är bara så omtumlande just nu. Det känns som man inte har kontroll på nått! I morgon lämnar jag Örebro och jag vet inte när eller om jag kommer tillbaka. Vad händer? Jag kommer sakna Örebro som tusan ju.. det går för fort. Helt plötsligt är dagen här som jag har väntat på i ett halvår. Och jag vet inte vad jag känner.. jag borde ju vara exalterad över praktikplatsen, och det är jag förstås, men samtidigt är jag så rädd. Och vilsen.. helt LOST. :)

Nä, nu ska jag sluta dväljas i självömkan. Det leder ingenvart.

Det finns filmscener som verkligen etsar sig fast i ens minne. Det här är en av dem!

rebel without a cause planetarium scene

Elizabeth | MySpace Video

Jag kommer ihåg första gången jag såg ”rebel without a cause” och fick bevittna planetarium-scenen. Det var en sådan aha-upplevelse, och jag minnas att jag spelade tillbaka flera gånger för att få uppleva det igen.

”Through the infinite reaches of space, the problems of man seems trivial and naive indeed, and man, existing alone, seems himself an episode of little consequense”

That’s all.

Efter viss påtryckning av en av mina läsare (för att inte avslöja någons identitet så kallar vi personen i fråga för A. Felsing.. Nej det är för uppenbart, vi säger Alex F istället) så har jag bestämt mej för att försöka uppdatera bloggen lite oftare. Det är ju kul att någon läser i alla fall!

Så jag bestämde mej för att fly från ett regnigt och åskigt Örebro till ett soligt Stockholm (det var i alla fall det jag hade hört). Kom hit för någon timma sen och INTE FAN ÄR DET NÅGON SOL HÄR. Tvärtom. Det började just spöregna. Kul! Jag för med mej det dåliga vädret.. jag har ett mörkt moln över mej.

Men om man ser det från den ljusa sidan så ger det mej tid att uppdatera bloggen. Jag kom på att jag har lämnat en cliffhanger! Jag sa ju att ni skulle få reda på hur det gick på grammatiktentan förra söndagen, men jag glömde helt bort det. Det gick väl bra alltså.. fick väl VG sådär.. inge märkvärdigt med det…:)

I förrgår var det klassfest i tybble! Vilken underbar kväll! Sol, varmt, gräsmatta, bob dylan.. ja, ni kan ju föreställa er. Vi tillbringa kvällen där på gräsmattan med myggen, för att sedan vingla ner på stan till rockbar. Har ett fett blåmärke på rumpan efter cykelturen med Louise :P


Louise och Sara!


Sara, Azra, dani och jag


Jocke och Malin.


Dani och Louise på rockbar!

Jag är helt chockad! Loggade just in på studera och såg att magisterprogrammet som jag har sökt till hösten är inställt. Kan dom göra så?! Utan att ens meddela en? Jag och Dani ska i alla fall ta ett snack med studievägledaren i morgon.. tills vidare har jag sökt Masterprogram i samhällsvetenskap på Lunds universitet (det var bara där det fanns!). Så vem vet, kanske flyttar till Skåne i höst. Otippat!

Men nu börjar New York närma sej med stormsteg. Fick just mail från min arbetsgivare om jobbtider och dresscode. Dresscode ”casual” NO sneakers or flipflops.. gud vad nervös jag blir! Haha! Jobbtiderna är i alla fall perfekta för min del: 10.30 am – 6.30 pm. Lite sent kanske, men skönare att börja sent och sluta sent. Jag är ju ingen morgonmänniska precis..

Lite uppdateringar ifrån Örebro kanske skulle vara på sin plats. I helgen var Hanna och Maria här och kollade läget. Vi drog och såg Terror on Elm Street med Dani och Amanda. Fan vad alla klagade på filmen! Jag tyckte den var skitläskig, och då är det väl en bra skräckis? Det är ju meningen att man ska bli rädd.. fast skräckisar hör inte till min favoritgenre. Det ska man väl helst se med någon som kan krama om en när man blir rädd :)

Idag träffade jag hanni och käkade en avslutningsmiddag (kändes om det i alla fall) på det där dyra thai-stället. Vi tyckte vi kunde unna oss det. Tog en mycket god kycklingwok med sweetchili sås och JÄTTESTARK sambal oelek. Jag förstod inte att det var till för att krydda maten först, för det luktade plommon! Så jag tog en stor sked och stoppade i munnen. Kan ju säga att jag höll på att dö där ett tag. Efter maten mötte jag upp Dani och Amanda på stan och vi köpte glass och satt i solen hela eftermiddagen. Sedan bar det av till bion igen. Denna gång blev det ”The Joneses”. Helt okej film! Jag gillade den faktiskt.

Nu sitter jag här och kollar på berget av disk i köket. Vad fan ska jag göra.. det är för mycket för att diska på en gång. Får ta det i omgångar.. Det första jag ska köpa när jag börjar tjäna lite cash är en diskmaskin...

Hemma efter en dag i Stockholm med söta Ruthiee! Det var 100 år sen vi sågs sist, vilket är lite synd. Hon har i alla fall köpt en jättefin lägenhet i centrala Stockholm, och jag är så avundsjuk =) vilket läge! 5 meter från tunnelbanan.. din jävel, haha! Det var i alla fall kul att ses. Vi rotade fram vår gamla Foo Fighters-film från London, och jag har inte skrattat så mycket på ett bra tag. Haha, vilka töntar vi var! Mycket roligt. Jag skulle kunna lägga upp filmen här, men det tänker jag inte göra. Dels för att den är så lång, men främst för att mer än halva filmen är inspelad inne i Earls Court och det enda som hörs är min fina stämma. Varför är det alltid jag som ska filma på konserter?

 
 I've missed you girl! Och våra sjuka stunder, hahah..

Jaja. Nu ska jag snart iväg till Heron och se Iron Man 2. Hoppas att den är bra.

Då var man hemma efter ett litet besök på amerikanska ambassaden (och med litet menar jag EN HALV DAG.). Jag åkte in till sthlm i morse runt åtta, och trodde jag skulle bli klar på förmiddagen någon gång. Det blev jag inte.

Först fick man vänta en halvtimma utanför ambassaden, där de hade satt upp en stor barrikad efter attackerna på world trade center. Sen blev man inkallad, en och en, och fick lämna alla elektroniska prylar och diverse saker. Jag trodde inte det kunde bli värre, men inte anade jag att djävulen själv (i skepnad av en blond kärring) jobbade på den amerikanska ambassaden. Jag skulle lämna in alla papper till henne, och jag kände hur hennes blick borrade in i mej när jag inte hade allt förberett. Jag började gräva i högen av papper för att hitta just det som hon ville ha. Otåligt hävde hon ur sej ”Okej, men jag går och hämtar kaffe medan du tar fram alla papper som behövs”. Lite generat svarade jag ”Okej, jag vet att jag har allt med mej men det är bara..” hann inte avsluta meningen förrän hon hade gått iväg. Jahapp, tänkte jag och fick till slut fram alla dokument. Djävulen kom tillbaka efter ett tag och kollade igenom dom… ”mhmm” mumlade hon. ”Personbevis tack.” Jag kollade på henne. ”Jag har mitt pass och mitt körkort.. räcker det?” ”PERSONBEVIS?” Häver hon ur sej igen. ”Ja, alltså jag visste inte att man behövde det.. jag har mitt pass och körk..” ”LÅT MEJ FÅ PRATA TILL PUNKT NU!” (jag hade inte ens avbrutit henne) ”Det står klart och tydligt att du måste gå till skatteverket och få ut ett personbevis!” Tystnad. ”Jag har inget personbevis.” Med en djup suck svarade hon ”Du ska ha ett J1 visum? Ja, men då går det utan personbevis också.” Jag stod som förstelnad. ”Är det något mer som behövs?” Fick jag till slut fram. Jag räckte henne kuvertet och frimärkena som de skulle ha för att skicka tillbaka mitt pass. ”DU MÅSTE JU SÄTTA FRIMÄRKENA PÅ KUVERTET!” Hon måste skämta, tänkte jag. Vakten som stod vid sidan av gav mej en jag-vet-hon-är-djävulen-själv-min, och jag råffade åt mej kuvertet och slickade på alla tio frimärken, tryckte bestämt fast dom och slängde lite nonchalant kuvertet genom springan i fönstret. Där fick hon så hon teg, tänkte jag och gick därifrån.

Det jobbiga var att jag var tvungen att vänta i samma rum som djävulen i ytterligare två timmar innan jag fick gå på intervjun. Det kändes så otillfredsställande att ha slängt kuvertet och sen bli kvar i samma rum. Det skulle ju liksom vara ett dramatiskt avslut. Som när man har grälat och slänger igen dörren. Istället fick jag sitta där och ha djävulens ondskefulla blick hängandes över mej i två timmar.

Det finns inget jag hatar mer än byråkrati.

Allt gick dock bra, och jag kommer få tillbaka mitt pass med visum-stämpel inom de närmaste dagarna. Yay! Nu är det inte långt kvar =) New York, bring it on. I’m ready!

På tal om något helt annat: Vi har fått resultaten på grammatiktentan! Det retar mej något otroligt att jag har glömt mitt kvitto i Örebro, så jag vet inte vilken kod jag har. DAMN IT!!! Jaja, ni får veta hur det gick på söndag.

Well.. jag har fortfarande inte kommit över hur bra The Tallest man on earth’s nya skiva är. Lyriskt, melodiskt.. texterna är faktiskt otroligt bra. Här är ett av favoritspåren på skivan just nu:

 

Oh, I said I could rise
From the harness of our goals
Here come the tears
But like always, I let them go
Just let them go ..

Fint det där.

Ni vet reklamen för Nokia 7230? Den när ett får går in i affären och pratar om mobilen, och när han lämnar affären står mannen i kassan kvar och häver häpet ur sig ”Va fan va det?”. Ungefär så kände jag efter att ha sett detta klipp.

Mycket roligt dock.

Hittade även en duett med Usher. Vilken inlevelse.