en artikel om kläder och Jay Smith’s relation till dem.
Okej, jag ska börja med att säga att jag inte har någon som helst koll på Jay Smith. Han vann tydligen idol, vilket framgår i den här artikeln: http://www.aftonbladet.se/sofismode/turnen/article12893555.ab . I övrigt handlar artikeln i princip om kläder och Jay Smith’s relation till dem. Titeln lyder ”Jay: Jag vägde 120 kilo och hittade inga kläder”. I ingressen får man veta att hans pappa och hans stora kärlek dog, och då ”glömde han bort att äta”. Så långt är upplägget bra. Man känner verkligen med den här människan. Han har varit med om något fruktansvärt och den här artikeln kommer att vara hjärtkrossande.
Men redan i den första delen av artikeln blir jag lite smått irriterade på Jay. Eller snarare på Madeleine Brohlin. Hon börjar pladdra på om Jay Smith’s nuvarande turné där han spelar på ”Girls Night” i Åre framför 120 tjejer i publiken. Jay’s kommentar är: ”Jag har aldrig spelat för en publik med bara tjejer tidigare, men det borde vara som att spela för en vanlig publik”. Okej, jaja. Ett IQ-befirat svar är alla tillåtna. Jag fortsätter att läsa. Jag vill ju så gärna höra om Jay’s pappa och den stora kärleken som gick bort.
Artikeln fortsätter med att beskriva hur Jay upplevde ”Girls Night” i Gävle. Hans kommentar: ”Publiken brukar vara respektfulla, förutom när jag var i Gävle då kände jag min trängd. Jag skulle ut och röka, men jag kunde inte gå ut bakvägen så jag fick gå ut på framsidan. En massa tjejer samlades runt mig och jag fick inget utrymme alls. Det är en svår situation, jag vill ju vara artig och trevlig och de vill bara visa sin uppskattning. Men när de är fulla vet de inte var som är mitt space och ditt space. Det var en tjej som såg att jag var trängd, hon hjälpte mig och låtsades vara min flickvän.”
Det måste vara så svårt för Jay att bli trängd av 120 fulla tjejer. Hårt liv. Min irritation är nu 8 på en skala av 10. Hallå? Jag vill läsa om sorgen efter fadern och den stora kärleken! Madeleine Brohlin, du har lurat mej! Jag har läst en halv artikel om en vuxen man som av allt att döma måste ha någon form av hjärnskada. Vilket är lite sorgligt, men inte lika sorgligt som fadern och den stora kärleken SOM FAKTISKT DOG. Jag fortsätter att läsa.
Äntligen kommer underrubriken som jag har väntat på: ”Vägde 120kg”. Nu kommer det. En tårdrypande historia om hur han kämpade med sin övervikt. Hur fadern dog i en tragisk flygolycka följt av att den stora kärleken dog i en oförutsägbar ridolycka bara en vecka senare. Men här, mina vänner, här finner vi årets anti-klimax. (Ja, jag vet, det kanske är en överdrift att prata om ÅRETS anti-klimax, men just i stunden som jag läste det kändes det inte som en överdrift). Madeleine Brohlin börjar med att föklara att Jay blev mycket medveten om hur han såg ut och vad han hade på sej efter han vann Idol. Jay’s kommentar (vid det här laget förväntar jag mej något i stil med ”öööööööööööööööööööööööööööööööö”) och jag blir inte besviken: ”Kläder är jätteviktigt. Jag har alltid brytt mig om hur jag ser ut. Men jag hade en period när jag var 17-18 år då jag vägde 120 kilo, då hade jag gubbyxor och tappade min identitet. Det fanns ingenstans där jag kunde handla snygga kläder.”
Okej, killen gillar kläder. Fortfarande inget om fadern och kärleken. Mitt tålamod är nu slut. Jag skriker ut min frustration: ”MEN FÖR HELVETE JAY! BERÄTTA OM VAD SOM HÄNDE?! VAD HÄNDE MED FADERN?!?! OCH KÄRLEKEN? VAD HÄNDE?!?!” Nästa kommentar får mej att gråta, men inte av sorg: ”Jag gick ner till 69 kilo då både min pappa och min högstadiekärlek dog, jag glömde bort att äta.” Det här är inte ny information. Jag vet det här. Jag fick reda på det i ingressen, Jay.
Den sista delen av artikeln handlar uteslutande om kläder. Ordet ”kläder” nämns 6 gånger: ”Nu vet jag att jag är påpassad och att man tar bilder av mig. Jag trodde aldrig att jag skulle tänka, att den här tröjan hade jag igår. Det gör jag nu. Innan Idol kunde jag lägga 2 500 kronor om året på kläder. Jag tycker inte om att köpa kläder. Jag brukar vänta tills att kläderna ramlar av, då går jag och köper något nytt. Kläder har alltid varit en attityd för mig, men jag tycker inte om nya kläder. Jag tycker inte om när en svart tröja är svart, utan den ska vara gråsvart. Det är så jag trivs, jag känner mig själv urtvättad.”
Jag känner mej utnyttjad. Aftonbladet, jag vill ha tillbaka mina 100 hjärnceller som jag förlorade medan jag läste den här artikeln.
Men redan i den första delen av artikeln blir jag lite smått irriterade på Jay. Eller snarare på Madeleine Brohlin. Hon börjar pladdra på om Jay Smith’s nuvarande turné där han spelar på ”Girls Night” i Åre framför 120 tjejer i publiken. Jay’s kommentar är: ”Jag har aldrig spelat för en publik med bara tjejer tidigare, men det borde vara som att spela för en vanlig publik”. Okej, jaja. Ett IQ-befirat svar är alla tillåtna. Jag fortsätter att läsa. Jag vill ju så gärna höra om Jay’s pappa och den stora kärleken som gick bort.
Artikeln fortsätter med att beskriva hur Jay upplevde ”Girls Night” i Gävle. Hans kommentar: ”Publiken brukar vara respektfulla, förutom när jag var i Gävle då kände jag min trängd. Jag skulle ut och röka, men jag kunde inte gå ut bakvägen så jag fick gå ut på framsidan. En massa tjejer samlades runt mig och jag fick inget utrymme alls. Det är en svår situation, jag vill ju vara artig och trevlig och de vill bara visa sin uppskattning. Men när de är fulla vet de inte var som är mitt space och ditt space. Det var en tjej som såg att jag var trängd, hon hjälpte mig och låtsades vara min flickvän.”
Det måste vara så svårt för Jay att bli trängd av 120 fulla tjejer. Hårt liv. Min irritation är nu 8 på en skala av 10. Hallå? Jag vill läsa om sorgen efter fadern och den stora kärleken! Madeleine Brohlin, du har lurat mej! Jag har läst en halv artikel om en vuxen man som av allt att döma måste ha någon form av hjärnskada. Vilket är lite sorgligt, men inte lika sorgligt som fadern och den stora kärleken SOM FAKTISKT DOG. Jag fortsätter att läsa.
Äntligen kommer underrubriken som jag har väntat på: ”Vägde 120kg”. Nu kommer det. En tårdrypande historia om hur han kämpade med sin övervikt. Hur fadern dog i en tragisk flygolycka följt av att den stora kärleken dog i en oförutsägbar ridolycka bara en vecka senare. Men här, mina vänner, här finner vi årets anti-klimax. (Ja, jag vet, det kanske är en överdrift att prata om ÅRETS anti-klimax, men just i stunden som jag läste det kändes det inte som en överdrift). Madeleine Brohlin börjar med att föklara att Jay blev mycket medveten om hur han såg ut och vad han hade på sej efter han vann Idol. Jay’s kommentar (vid det här laget förväntar jag mej något i stil med ”öööööööööööööööööööööööööööööööö”) och jag blir inte besviken: ”Kläder är jätteviktigt. Jag har alltid brytt mig om hur jag ser ut. Men jag hade en period när jag var 17-18 år då jag vägde 120 kilo, då hade jag gubbyxor och tappade min identitet. Det fanns ingenstans där jag kunde handla snygga kläder.”
Okej, killen gillar kläder. Fortfarande inget om fadern och kärleken. Mitt tålamod är nu slut. Jag skriker ut min frustration: ”MEN FÖR HELVETE JAY! BERÄTTA OM VAD SOM HÄNDE?! VAD HÄNDE MED FADERN?!?! OCH KÄRLEKEN? VAD HÄNDE?!?!” Nästa kommentar får mej att gråta, men inte av sorg: ”Jag gick ner till 69 kilo då både min pappa och min högstadiekärlek dog, jag glömde bort att äta.” Det här är inte ny information. Jag vet det här. Jag fick reda på det i ingressen, Jay.
Den sista delen av artikeln handlar uteslutande om kläder. Ordet ”kläder” nämns 6 gånger: ”Nu vet jag att jag är påpassad och att man tar bilder av mig. Jag trodde aldrig att jag skulle tänka, att den här tröjan hade jag igår. Det gör jag nu. Innan Idol kunde jag lägga 2 500 kronor om året på kläder. Jag tycker inte om att köpa kläder. Jag brukar vänta tills att kläderna ramlar av, då går jag och köper något nytt. Kläder har alltid varit en attityd för mig, men jag tycker inte om nya kläder. Jag tycker inte om när en svart tröja är svart, utan den ska vara gråsvart. Det är så jag trivs, jag känner mig själv urtvättad.”
Jag känner mej utnyttjad. Aftonbladet, jag vill ha tillbaka mina 100 hjärnceller som jag förlorade medan jag läste den här artikeln.
Det här är Jay Smith, för er som inte visste det.
muse-man har förlovat sej
Efter ett långt uppehåll kommer så äntligen det ni alla har väntat på: en uppdatering nerifrån Lund. Mycket har hänt sedan sist. Den viktigaste nyheten är emellertid att Muse-man har förlovat sej med Kate Hudson.
Aftonbladet <3
Tentorna är avklarade, ansökan till mastersprogrammet är inskickat och nu väntar bara omtenta i grammatik. Igen. Hahahahahah.
Förra veckan var jag i SÖDERTÄLJÖEEEE. Staden där tiden står still.. jag hade jättekul! Gick till det nya konsum flera gånger om dagen. Good times. Sedan åkte jag in till storstaden och såg Dylan Moran tillsammans med Johanna och Dennis. Det var kul. Kul, kul, kul. Magnus Betner, som var ”förbandet” eller vad man ska säga, var mindre kul. Inte alls lika kul som Dylan Moran. Han var anti-kul. Tråkig.
Så en summering av påskhelgen: Det var kul. Konsum var bra. Betner var tråkig.
Nu är jag i Lund och skall bli kvar här i några veckor innan jag flyr iväg till Turkiet.
Grattis till Muse-man.
dude, dude, dudeee
Jag har fortfarande plugguppehåll, men har får ni lite skön musik. Tack för att ni väntar. Jag lovar att bli bättre med uppdateringen sen!
Så jävla goo.
s-t-u-d-y-i-n-g
Det kommer vara ett ganska långt uppehåll i mitt bloggande framöver. Ungefär till slutet av april. Anledning? Jag har så SJUKLIGT mycket att göra just nu. Jag vet inte om det här kommer gå.. måste skriva klart en uppsats ikväll, skriva klart ”personal statment” till min ansökan till ett master’s program i skottland, råplugga till grammatiktentan som är nästa lördag, råplugga till litteraturhistorian som är lördagen efter.. läsa ut två böcker innan litteraturhistorie-tentan.. men i slutet av april hoppas jag att det har lugnat ner sej. JAG HOPPAS VERKLIGEN DET. Fy fan, fy fan… fy fan.
Så, mina vänner. Ha en trevlig månad så gräver jag ner mej i några veckor. So long!
Så, mina vänner. Ha en trevlig månad så gräver jag ner mej i några veckor. So long!
Jag kunde inte låta bli att spela in mej själv när jag satt och pluggade grammatik. Inte konstigt att det går så jävla dåligt just nu...
