Because we must

Idag beslöt jag mej för att äta middag på det fina Sushi-stället Wasabi här i Lund. Jag satte mej ner och väntade på Carro. Då kom ett ungt par och satte sig bredvid mej. Jag hörde ganska snabbt att de var på ”den obekväma första dejten”. Det var tortyr att lyssna på dessa stackars människor. Varje gång killen föreslog något så tyckte tjejen tvärtom.

Killen: Jaha ja.. om man skulle beställa lite sushi då. Vad ska du ha? Jag gillar laxbitarna..

Tjejen: Ja, alltså.. jag är ju vegetarian.

Killen: Oj, jaha……. så.. du äter inte fisk?

Tjejen: Nej… jag har funderat på att börja, men .. har inte gjort det.

Killen: Okej.. men det måste ju finnas något vegetariskt också.

Tjejen: Ja..

*tystnad*

Killen: Vill du ha något att dricka? En öl?

Tjejen: Nej, usch.. gillar inte öl. Ett glas rosé kanske.

Killen: Ja! Det kan jag också ta.

*tystnad*

Killen: Jag måste gå på toa, kommer snart.

 

Tjejen såg oerhört lättad ut. Så fort killen hade gått slängde hon sig på mobilen och skickade iväg ett SMS. Jag kan tänka mej att det löd ”SNÄLLA, hjälp. Ring mej och säg att någon har dött.” Efter ett tag kom killen tillbaka.

 

Killen: Så. Hej. Ehmm.. gud jag är så snorig. Jag har blivit beroende av nässpray på sistone. Är sjuk hela tiden!

Tjejen: …. Jaså? Oj. Låter inte bra

Killen: Nä….

Tjejen: Jag tror på sömn.

Killen: Va?

Tjejen: Ja.. man ska sova mycket när man är sjuk.

Killen: Jo……

*tystnad*

Killen: Nä men skål för….. *ser väldigt betänksam ut, det är ju viktigt att inte skåla för något som tjejen inte tycker om*… skål för… mänskliga rättigheter!

 

HA HA HA, jag var väldigt nära att sätta misosoppan i halsen. ”Skål för mänskliga rättigheter!” , det var vad han sa. Jag tyckte det var underbart. Jag hade lust att höja mitt glas och utbrista: ”SKÅL FÖR DET!”

Har jag sagt att jag är med i en kortfilm? Den är inspelad på Gotlandsbåten 2006. Bakom kameran hittar vi min käre vän Ruth. Vi försökte fånga det där ögonblicket i Britney Spears låt ”Everytime”, när hon springer genom en vit korridor och allt är väldigt surrealistiskt (här är videon. Ni behöver ju nödvändigtvis inte kolla på hela skiten, klicka fram till 2,40 ungefär) Jag tycker vi lyckades bra med vår tolkning:

Se det här klippet. Om du inte hart tid att se hela, klicka fram till 3,54. Byt ut ”Americans” mot ”Swedes”. Och sluta vara dum.

Jag gick just med i eventet ”5 000 000 Support Japan with a click” på facebook. Som vanligt ska alla pretentiösa idioter börja klaga på att ”ett facebook-event gör ingen skillnad” och ”ni går bara med för att må bättre själva” etc. Dessa människor är både korkade och ignoranta. För det första har de inte läst beskrivningen som lyder:

This page will appear on the facebook walls of 1000,000 people, and will be seen by their 4000,000 friends. Theres a link on the page to a place you can donate. If just 5% of those people donate $10 that's $2.5 million in donations from one page with no advertising costs.

Länken till sidan där ni kan donera: http://www.google.com/crisisresponse/japanquake2011.html
Jag har skänkt 1283 japanska yen, vilket motsvarar ungefär 100 SEK.

För det andra har 2,508,164 gått med i eventet hittills, och utav dem så måste en del faktiskt ha läst beskrivningen och även donerat.

Så SLUTA KLAGA och gå med i gruppen. Facebook är ett mäktigt massmedieverktyg.

 

För er som inte har förstått hur kraftigt ett skalv som mäter 9,1 på Richterskalan är, se klippet. Jag förstod inte det innan jag såg.

Hur i helvete är det möjligt att något så trivialt som melodifestivalen får mer uppmärksamhet i medierna nu än skalvet/tsunamin/kärnkraftsolyckan/jordens undergång i Japan? Hur kan detta ske? VEM FAN BRYR SEJ OM ATT ERIK SAADE HAR FÅTT GLASSPLITTER I ÖGAT? Död åt svt och alla andra medier.

 

Se det här istället och agera.

 

När jag var 16 – 17 år hade jag en bekant som hette Elina. Elina var gothare/hårdrockare. Hon var den coolaste människan på jorden för mej just då. Jag kände henne inte personligen, utan hon var en vän till en vän. Hon hade den där korta goth-luggen, svart hår, svarta kläder, röda läppar, vitt ansikte och svart make-up. En renodlad gothare alltså. Jag minns att jag så gärna ville vara som henne. Jag gjorde faktiskt ett tappert försökt, färgade håret svart och sminkade mej lite diskret runt ögonen, men eftersom jag är en mes så blev det inte mycket mer än så. Dessutom såg jag inte klok ut i svart hår kan jag tycka såhär i efterhand. Då kände jag mej visserligen sådär svårt och djup som man är om man färgar håret svart och sminkar sej svart runt ögonen (det vi idag skulle kalla emo kanske). Jag såg ner på alla blonda tjej-gäng i skolan och tyckte de var dumma i huvet, även fast jag inte kände någon av dem. Det var väldigt svart eller vitt. Själv hade jag inte speciellt många vänner under den här tiden av mitt liv heller. Jag trivdes aldrig i skolan, kände mej jämt så osynlig och betydelselös.

 

Nå, jag kanske inte såg ut som en gothare/hårdrockare men innerst inne var jag nog det. Kanske mer hårdrockare. Jag lyssnade på allt från In Flames, till Tool, Kyuss, QOTSA, Audioslave, Soundgarden, Alice in Chain, Misfits, A perfect Circle, Nine inch Nails etc etc. Även punk och sånt spelades flitigt, så som NOFX, No fun at all, anti-flag osv.

 

Det var svårt att välja ut ett fåtal favoriter, men här är några! Nostalgitripp. Härligt.

 

 

 

 

 

 

Men faser passerar, och så gjorde även denna. Idag kan jag se tillbaka på mitt hårdrocks-jag och tycka att det jag gjorde då var starkt. Att jag gick emot vad alla andra sa och gjorde, och skapade mej en egen musikstil. Det var min identitet. Om jag inte hade haft musiken skulle jag inte haft någonting alls.

Hur håller jag mej uppdaterad på vad som händer i världen? Jag kollar på Philip DeFranco. That’s how i know… stuff.