Because we must

Yeah, I will write this one in English, deal with it.

So, this is basically gonna be about different ways of saying “hello” and “goodbye” to people. As a Swedish person living amongst Chinese and British people (mostly) I’ve noticed that this can be a bit tricky. My theory is that if I’ve met a person more than three times, I consider him/her to be a friend. I know, I might be a little bit overly keen on calling people friends, but that’s how I work.  That is NOT how 95 % of the people here work.

Picture this; you see a person you know coming towards you. You might say “Hey!” and wave (and sometimes you might do this to strangers as well, when your contacts are fucked up). No big deal. “Hey!”, and you may even add “How are you?” if you’re feeling very social. Now, as for me.. I will hug you. I’ve met you several times. I feel it is my duty to hug you! You probably don’t get enough hugs anyway. I do this without even thinking about it.

This habit of mine has created many very awkward situations.  As I go in for the hug, the person opposite goes in for the handshake, and we end up doing an awkward handshake/hug/pat on the back. Then we laugh uncomfortably, and go our separate ways.

I have no idea how to greet these people. Nor how to say goodbye. Now I get an anxiety attack whenever I see someone I “know” coming towards me. Am I supposed to wave? Nod? Run away? When is it OK to hug a Chinese/British person? Does someone have to die? Condolence hugs? Or do I have to enter a relationship in order for me to hug them?

If anyone knows, please let me know. I’m completely at a loss here, and I’m afraid that the whole Chinese/British community thinks I’m a crazy whore.

Här är ett inlägg som kommer handla helt och hållet om betyg. Jag vet, ingen bryr sej. I alla fall inte på svenska universitet, eftersom man i princip bara kan få G eller U, och i vissa fall VG. Skillnaden mellan G och VG känns inte så stor.

När man pluggar i UK spelar dock betygen roll. För att ge er en liten överblick så ser betygskalan ut såhär (jag jämför med USA:s betyg):

1A = A+

1B = A

1C = A

2A = A-

2B = B+

2C = B

2D = B

2E = B

2F = B-

3A = C+

3B = C

3C = C-

4A = D (marginal fail)

5 = (clear fail)

Okej, som ni ser: helt ologiskt, men det har jag vant mej vid. De tre högsta betygen (1A, 1B och 1C) är så s.k. ”distinction grades”. Får man ”distinction grades” på 60 % eller mer av alla kurser så får man en masterexamen med distinction. Fast då gäller det att få ett av de högsta betygen på D-uppsatsen också………

Hur som helst, på de tre uppsatser som jag har lämnat in hitintills har jag fått 2A. Jag har nu bestämt mej för att höja detta till åtminstone 1C. Så, de tre uppsatser som jag har kvar att skriva fram till den 6 december kommer att vara DISTINCTION. Förstår ni det! D-I-FUCKING-S-T-I-N-C-T-I-O-N.

Peace out.

Det här inlägget skrevs enbart för att skryta om mina 2A.

Ibland händer saker som är sådär jättecoola (se till exempel inlägget lite längre ner på min blogg). Alldeles nyss satt jag i mitt rum och läste ett kapitel i boken "Age of propaganda; the everyday use and abuse of persuasion". Jag skulle precis påbörja kapitel 5, "The Credible Communicator", läste den första meningen som löd: "Picture the following scene: Your doorbell rings.." OCH GISSA VAD SOM HÄNDER? Dörrklockan ringer på riktigt här. Jag kollar upp från boken och undrar ett tag om jag bara har en livlig fantasi. Jag ignorera det och fortsätter läsa: "When you answer it, you find a middle-aged man in a rather loud, checkered sports jacket." Nu hör jag dörrklockan igen. Jag går försiktigt ner för trappan och tittar mot dörren. En mörk siluett skymtar där utanför. Jag smyger fram till dörren, låser upp och öppnar. Där står en medelålders man i sportjacka. Jag står som förstelnad och stirrar på honom. Han stirrar tillbaka. Vi står där ett tag i tystnad och betraktar varandra. Det är en ytterst bisarr situation. Efter ett tag bryter mannen tystnaden: ".. You ordered pizza?"

Ja, vad fan har jag att säga till mitt försvar? Det är oförlåtligt att jag har ignorerat bloggen som vore den ett avsnitt av Americas Next Top Model. Jag kan ju försöka med att jag har faktiskt ganska mycket att gö… men den gamla klyschan orkar jag inte dra längre. Inte för att den är osann, men det känns underförstått.

JA, det är jävligt mycket, och NEJ jag vet inte om jag fixar allt, MEN det viktiga är att man FÖRSÖKER. Och DET gäller allt HÄR i liveT. Förstår NI det?

Det finns inget roligare än att läsa arga kommentarer där personer betonar fel ord. På tal om betoning. Vilket får mej att tänka på den där episoden i Seinfeld när Jerry inte är bjuden på samma fest som Elaine, George och Kramer, och Elaine försöker ta reda på om det har blivit något missförstånd genom att diskret fråga festvärden om Jerry ska ta med sej något till festen..

ELAINE: Well, I talked to Tim Whatley…
JERRY: Yeah…
ELAINE: And I asked him, “Should Jerry bring anything?”
JERRY: So…?
ELAINE: Mmmm…and he said, “Why would Jerry bring anything?”
JERRY: Alright, but let me ask you this question.
ELAINE: What?
JERRY: Which word did he emphasize? Did he say, “Why would JERRY bring anything?” or, “Why would Jerry BRING anything?” You emphasize “Jerry” or “bring”?
ELAINE: I think he emphasized “would.”

HA HA HA.

Här är bilder på andra bilder, och på böcker, och på natur. Allt det finns i Skottland.

Såhär ser Stirling ut en tidig, tidig måndagsmorgon. Runt 10.

Det finns få saker som är så roliga som att hitta en bok med förteckningen "BIL".