Because we must

Min granne Jessie

Klassträff

Nu är jag här i Skottland. Det var en trevlig resa hit: vaknade med ryggskott på morgonen och kunde knappt ta mej upp ur sängen. Inte nog med det, jag hade ju två stora väskor plus ett handbagage med mej också. På något mirakulöst sätt tog jag mej till Arlanda, och väl där började det onda släppa. Tog flyget ner till Kastrup där jag mellanlandade. Passade på att hälsa på Carro när jag ändå var där! Flyget mot Edinburgh gick fem timmar senare. På flyget insåg jag att jag är korkad. Här hade jag gått runt och sagt att det bara tar 55 minuter att flyga från Kastrup till Edinburgh, men det finns ju en tidsskillnad också. Det tar alltså drygt två timmar.

Nå, planet landade i Edinburgh runt halv fyra, och det första som slog mej, förutom att det fanns en tidsskillnad, var att allt här ser ut som vore det plockat ur en Jane Austen novell typ. Det är liksom grönt landskap, mycket får, slott och sådant. Sedan är det vädret. Jag har sett solen en gång sedan jag kom hit. Men det är något med det här lite dimmiga/drömska vädret. Det adderar grädden på moset så att säga. Säger man så? Grädden på moset? Låter helt sjukt äckligt. Man måste vara sinnessjuk om man vill ha grädde på moset. Potatismos då eller?

Tog en minibuss tillsammans med två franska studenter från flygplatsen till Stirling där jag bor. Egentligen bor jag lite utanför Stirling i ett samhälle som heter ”Bridge of Allan”. För X antal år sedan spelade Beatles på en pub här inne i staden, annars har inget speciellt hänt här vad jag vet.  Jag bor i ett hus tillsammans med typ åtta andra personer. Alla är väldigt trevliga! Jag har aldrig bott i korridor förut, men det går bra än så länge. Liite jobbigt att dela dusch bara.

I morgon börjar studierna och allvaret. Jag är taggad! Ska åka in till campus med mina korridorsgrannar runt halv nio och registrera mej.

I skrivande stund öser regnet ner utanför fönstret. Jag känner mej sådär mysigt instängd i mitt lilla rum, med laptoppen i knät. Nu ska jag kolla på ytterligare några avsnitt av Freaks And geeks, sedan blir det läggdags. I morgon börjar äventyret på allvar! Bring it.

Här är lite bilder som jag tog nyss. Inte så smickrande just nu, har inte packa upp allt än. Jag måste dekorera lite här när jag får tid. Ljus, nån blomma och en tavla kanske. Jag lovar att göra en follow-up med rummets utveckling!

Är så glad att jag har min iphone-dock med mej! Det är svinbra ljud i de där apparaterna.

Jag vet att jag ofta refererar till aftonbladet i min blogg, och jag ska sluta med det, men ibland hittar man artiklar som man mår bra av. Jag läste till exempel nyss om en man i Kalifornien som greps av polis efter att ha tuggat på sin orm. När jag läser sådana artiklar känner jag att jag är okej. Jag kanske inte är perfekt, men jag har inte fallit över i ormtuggar-stadiet i alla fall.  Tanken på att någonstans i Kalifornien sitter en man och tuggar på en orm får mej att känna lugn.


Övriga tankar: Bra annons.

Jag läste nyss en underhållande krönika av Alex Schulman (den finner ni här). Jag rekommenderar att ni läser den innan ni ser klippet nedan. Om det är för tidskrävande att läsa en hel krönika (latmaskar) så vill jag att ni fokuserar på polisen i klippet. Vem är han egentligen? Först ger han vilseledande information till den stackars uppskakade reportern, sedan dansar han runt in och ut ur bild. Jag älskar honom.

Ibland är jag lite socialt… hrmm.. handikappad kanske är rätt ord. Det kan handla om att ljuga om småsaker för att verka lite intressantare, lite mer allmänbildad. Lite smartare. Grejen är att om man väl har börjat med en vit liten lögn så byggs det oftast på. Missförstå mej inte! Jag är ingen mytoman eller något. Men om vi tar detta scenario; jag och någon sitter och pratar om filmer. Personen berömmer en film, säger att det är en ”klassiker” och frågar; ”Har du sett den?”. En normal person som inte har sett filmen skulle i det här läget svara något i stil med: ”Nej, det har jag inte. Kanske skulle ta och göra det?”. Jag svarar däremot: ”Ja den har jag sett. Den är bra.” och hoppas någonstans att konversationen ska ta slut där. Varför jag gör det här vet jag inte. Det kanske har något med osäkerhet och acceptans att göra, eller något slags förtryckt minne av att bli hånad för att man inte kan saker. JAG VET INTE. Det jag vet är att det bara kan gå utför när man väl har börjat: ”Ja, visst är den skitbra? Vad tycker du om skildringen av huvudkaraktären?” *obekväm tystnad*

”.. den skildringen är… bra gjord. Trovärdig.” Och där någonstans har personen fattat att jag just ljög om att ha sett en film för att passa in.

Och i sådana stunder tänker jag för mej själv: ”Jaha, så befinner jag mig i den här situationen. Igen. Jag borde starta facebook-gruppen I just lied about having seen a movie to fit in with a group of people. It’s official: I’m socially retarded.” Och sedan tänker jag: “Jag måste vara dum i huvudet för att just ha tänkt det där.”