Because we must

När jag pluggade på Örebro Universitet hände det sig att jag var forskningsassistent åt självaste Larsåke Larsson & co. Det kan ni förresten läsa om här. Hur som helst, häromdagen försökte jag söka på projektet som jag assisterade. Jag kom ihåg att det hade något med politiska presskonferenser att göra, så jag google lite löst ”politisk presskonferens larsåke larsson”. Vad tror ni kommer upp? Ett helt PROGRAM om detta projekt på vetenskapsradion SR:

http://static.sr.se/Laddahem/Podradio/p1_vet_forum/SR_p1_vet_forum_120206_81a2e9.mp3

SÅ JÄVLA COOLT! DET HÄR HÄNDER INTE! CHECKA! CHECKA LÄNKEN! Intervjun med Larsåke, Ulla och Göran börjar runt 2:25, men MIN specifika insats i projektet hör ni runt 10:55 då larsåke berättar om bakgrunden till politiska presskonferenser. Jag är sjukt stolt. Det är min forskning där altså! :) det är värt ett smile.

Det är inte varje måndag Filip och Fredrik lägger upp en ny hemsida. Därför tycker jag att ni, kära vänner, går in på sidan och lyssnar på podcasten, kollar på klipp och kommenterar. GÖR DET NU: www.filipochfredrik.com . Jag kan även rekommendera att ni lyssnar på nr. 3 på ”Bästa diskussionerna” (Arga *sic* snickaren). Den diskussionen borde gå till historian som den absolut bästa beskrivningen av en karaktär. Om ni fortsätter att lyssna så utvecklas diskussion senare till hur arga snickaren skulle begå självmord, vilket är helt fantastiskt roligt.

"Kom då, väggjävel!"

www.filipochfredrik.com

De senaste dagarna har jag suttit instäng i mitt rum och varit ovanligt asocial. Jag har endast deltagit i konversationer av ytterst nödvändig karaktär, så som när middagen beräknas vara klar eller om ”på spåret” har börjat. Den här avskärmningen beror på att jag har funnit en ny app till min iPhone (så otroligt slitet hela den här ’beroende-av-apps’- grejen har blivit förresten). Hur som helst, nu har jag trillat dit. Det är inte Wordfeud eller Angry Birds. Det som har fångat min uppmärksamhet är podcast-appen iCatcher.

Jag har suttit, timme ut och timme in, och lyssnat på P3 dokumentärer, sommar/vinterprat i P1, Filip och Fredrik’s äldre podcast program osv. Jag är så att säga ”hooked”. Det är väldigt tidskonsumerande eftersom varje program är ungefär två timmar långt. Jag har lyssnat på Annika Östberg’s beskrivningar av fängelset i Kalifornien där hon satt inspärrad i 28 år, hört om de fruktansvärda hedersmorden på Pela och Fadime, lyssnat på Leif GW Persson’s vinterprat, hört hur Filip & Fredrik liknar Khadaffi vid diktatorerna's Lady Gaga, fått en ny förståelse för den kvinnliga orgasmen historia, samt förstått att Sigmund Freud var en galning.

Så, utan vidare uppehåll ska jag nu återgå till min kära podcast-app och lyssna på en dokumentär om tvångssterilisering i Sverige under 40-talet.

Nu vet ni varför bloggen står still för tillfället.

Ibland kan jag bli vansinnigt rädd för helt ologiska saker. Häromdagen när jag duschade, till exempel, så var radion på lite lågt i bakgrunden, och jag var helt säker på att det stod en främling utanför duschkabinen och pratade med mej. Det tog ungefär tio minuter innan jag vågade öppna kabinen. När jag förstod att det var radion skämdes jag lite..

Den här rädslan sträcker sig även till sjukdomssymptom. Förra veckan vaknade jag med ett rött öga. När jag såg detta blev jag totalt livrädd. Jag sprang till datan, googlade ”red eye cause” och fick upp en massa sidor. ”Kanske gör det lite ont i ögat också.. jag ser lite suddigt.. Det är säkert det där värsta. Som man kan få ärr av, och bli blind.. jag måste till doktorn NU. Jag måste få en steroid-spruta i min iris.” Du skrattar, men helt ärligt så mår jag psykiskt dåligt av det här.

Hur som helst. Idag kan jag lägga till ytterligare en sak till listan över saker som gör mej livrädd. Så här var det..

Solen sken och det var varmt, så jag bestämde mej för att ta på mej de gamla joggingskorna och dra ut i skogen på en joggingtur.  Sagt och gjort, jag satte mej i bilen och körde ut till Gröndal. Det finns en perfekt skog där, med både ett långt, kort och mellanlångt elljusspår. Jag körde på det mellanlånga, och började sakta springa.  ”Det här går ju bra! Jag har inte sprungit på ett halvår, men kondisen finns kvar!” tänkte jag i ungefär fem minuter. Sedan kom jag till den djävulska uppförsbacken. Jag saktade ner och lunkade i långsamt takt uppför backen. Plötsligt skymtade jag något vid backkrönet. När jag kom närmare såg jag ett stort träd som hade fallit över stigen. Min spontana reaktion var – FLY! Jag blev alltså skiträdd för trädet. Jag rusade ner för backen och försökte hitta en annan stig, men ju längre in i skogen jag kom desto fler träd hade det fallit. Jag vände om och kutade ut ur skogen.  Ett gamalt par gick på promenad vid skogsbrynet, och de betraktade mej med chockerad uppsyn när jag kom rusandes förbi dem. De lär ju ha trott att en våldtäktsman var efter mig eller något. Jag ville så gärna stanna och förklara varför jag sprang som en idiot från skogen, men jag hejdade mej när dialogen spelades upp i mitt huvud:

Tanten: Men kära hjärtanes, vad i all världen har hänt?

Jag: *andfådd* Det var ett träd som hade blåst ner över stigen!! Förstår du?! Det bara låg där.. fy fan.

Jag skyndade mej förbi dem och fortsatte vidare mot bilen. Snabbt hoppade jag in, gav skogen en sista anblick, och gasade sedan av helvete tills jag inte längre kunde se skog någonstans.

Såhär i efterhand kan jag förundras över det här. Kan det vara någon slags inbyggd mekanism i människan som gör att vi är rädda för sådant som är stort (typ ett träd)? Det var alltså ett stort träd! Och det hade liksom brutits av vid roten.. borde jag uppsöka en psykolog?

Yeah, I will write this one in English, deal with it.

So, this is basically gonna be about different ways of saying “hello” and “goodbye” to people. As a Swedish person living amongst Chinese and British people (mostly) I’ve noticed that this can be a bit tricky. My theory is that if I’ve met a person more than three times, I consider him/her to be a friend. I know, I might be a little bit overly keen on calling people friends, but that’s how I work.  That is NOT how 95 % of the people here work.

Picture this; you see a person you know coming towards you. You might say “Hey!” and wave (and sometimes you might do this to strangers as well, when your contacts are fucked up). No big deal. “Hey!”, and you may even add “How are you?” if you’re feeling very social. Now, as for me.. I will hug you. I’ve met you several times. I feel it is my duty to hug you! You probably don’t get enough hugs anyway. I do this without even thinking about it.

This habit of mine has created many very awkward situations.  As I go in for the hug, the person opposite goes in for the handshake, and we end up doing an awkward handshake/hug/pat on the back. Then we laugh uncomfortably, and go our separate ways.

I have no idea how to greet these people. Nor how to say goodbye. Now I get an anxiety attack whenever I see someone I “know” coming towards me. Am I supposed to wave? Nod? Run away? When is it OK to hug a Chinese/British person? Does someone have to die? Condolence hugs? Or do I have to enter a relationship in order for me to hug them?

If anyone knows, please let me know. I’m completely at a loss here, and I’m afraid that the whole Chinese/British community thinks I’m a crazy whore.

Här är ett inlägg som kommer handla helt och hållet om betyg. Jag vet, ingen bryr sej. I alla fall inte på svenska universitet, eftersom man i princip bara kan få G eller U, och i vissa fall VG. Skillnaden mellan G och VG känns inte så stor.

När man pluggar i UK spelar dock betygen roll. För att ge er en liten överblick så ser betygskalan ut såhär (jag jämför med USA:s betyg):

1A = A+

1B = A

1C = A

2A = A-

2B = B+

2C = B

2D = B

2E = B

2F = B-

3A = C+

3B = C

3C = C-

4A = D (marginal fail)

5 = (clear fail)

Okej, som ni ser: helt ologiskt, men det har jag vant mej vid. De tre högsta betygen (1A, 1B och 1C) är så s.k. ”distinction grades”. Får man ”distinction grades” på 60 % eller mer av alla kurser så får man en masterexamen med distinction. Fast då gäller det att få ett av de högsta betygen på D-uppsatsen också………

Hur som helst, på de tre uppsatser som jag har lämnat in hitintills har jag fått 2A. Jag har nu bestämt mej för att höja detta till åtminstone 1C. Så, de tre uppsatser som jag har kvar att skriva fram till den 6 december kommer att vara DISTINCTION. Förstår ni det! D-I-FUCKING-S-T-I-N-C-T-I-O-N.

Peace out.

Det här inlägget skrevs enbart för att skryta om mina 2A.

Ibland händer saker som är sådär jättecoola (se till exempel inlägget lite längre ner på min blogg). Alldeles nyss satt jag i mitt rum och läste ett kapitel i boken "Age of propaganda; the everyday use and abuse of persuasion". Jag skulle precis påbörja kapitel 5, "The Credible Communicator", läste den första meningen som löd: "Picture the following scene: Your doorbell rings.." OCH GISSA VAD SOM HÄNDER? Dörrklockan ringer på riktigt här. Jag kollar upp från boken och undrar ett tag om jag bara har en livlig fantasi. Jag ignorera det och fortsätter läsa: "When you answer it, you find a middle-aged man in a rather loud, checkered sports jacket." Nu hör jag dörrklockan igen. Jag går försiktigt ner för trappan och tittar mot dörren. En mörk siluett skymtar där utanför. Jag smyger fram till dörren, låser upp och öppnar. Där står en medelålders man i sportjacka. Jag står som förstelnad och stirrar på honom. Han stirrar tillbaka. Vi står där ett tag i tystnad och betraktar varandra. Det är en ytterst bisarr situation. Efter ett tag bryter mannen tystnaden: ".. You ordered pizza?"

Ja, vad fan har jag att säga till mitt försvar? Det är oförlåtligt att jag har ignorerat bloggen som vore den ett avsnitt av Americas Next Top Model. Jag kan ju försöka med att jag har faktiskt ganska mycket att gö… men den gamla klyschan orkar jag inte dra längre. Inte för att den är osann, men det känns underförstått.

JA, det är jävligt mycket, och NEJ jag vet inte om jag fixar allt, MEN det viktiga är att man FÖRSÖKER. Och DET gäller allt HÄR i liveT. Förstår NI det?

Det finns inget roligare än att läsa arga kommentarer där personer betonar fel ord. På tal om betoning. Vilket får mej att tänka på den där episoden i Seinfeld när Jerry inte är bjuden på samma fest som Elaine, George och Kramer, och Elaine försöker ta reda på om det har blivit något missförstånd genom att diskret fråga festvärden om Jerry ska ta med sej något till festen..

ELAINE: Well, I talked to Tim Whatley…
JERRY: Yeah…
ELAINE: And I asked him, “Should Jerry bring anything?”
JERRY: So…?
ELAINE: Mmmm…and he said, “Why would Jerry bring anything?”
JERRY: Alright, but let me ask you this question.
ELAINE: What?
JERRY: Which word did he emphasize? Did he say, “Why would JERRY bring anything?” or, “Why would Jerry BRING anything?” You emphasize “Jerry” or “bring”?
ELAINE: I think he emphasized “would.”

HA HA HA.

Här är bilder på andra bilder, och på böcker, och på natur. Allt det finns i Skottland.

Såhär ser Stirling ut en tidig, tidig måndagsmorgon. Runt 10.

Det finns få saker som är så roliga som att hitta en bok med förteckningen "BIL".

Det är ganska kul att logga in på blogg.se efter sisådär en månad och märka att man har 13 nya kommentarer på sitt senaste inlägg. Det är mer än vad blondinbella får per inlägg nu för tiden.

Äntligen. Ä n t l i g e n får jag uppdatera min blogg. Jag vet inte vart jag ska börja. Att ett masterprogram i Public Communication Management skulle vara så krävande fanns inte på kartan. Jag ska klargöra en sak: jag gör alltså ett masterprogram på ETT år. I Sverige är dessa program oftast två år, och jag börjar förstå varför. Att klämma in 10 kurser på ett år känns ganska… övermäktigt. Jag vet inte ens om övermäktigt är ett ord. Börjar jag tappa min svenska redan? Det jag vill ha sagt är ”overwhelming” *a la Victoria Silvstedt*.  Dessa kurser ska jag beta av under årets gång:

- Public communication management

- Public affairs and advocacy

- Media relations

- Research for dissertation

- Public relations and communication management theory

- Research and evaluation for practice

- Project management fundamentals

- Strategic management

- Public relations and digital media

- Conflict resolution and negotiation

PLUS en D-uppsats över sommaren. Nu är frågan, hur ska man skiva denna elefant? Jag har ingen aning. Ett första steg skulle kanske vara att köpa en filofax. En filofax it is.

Om en vecka åker jag i alla fall hem till Sverige. Vi har något slags ”lov”, som säkerligen inte kommer bli ett lov. Men man får lov att vänja sej, som Kjell Höglund sa. Ni ba vem dååå..

Jag har en favoritkurs just nu. Vi är bara 5 personer som gör PCM-programmet, men vi har oftast personer från andra program i våra kurser också. Det finns dock en kurs som är ”renodlad” för oss i PCM -  Public affairs and advocacy. Jag älskar den kursen. Intressant som satan. Eftersom vi bara är fem personer så har vi föreläsningarna i vår lärares kontorsrum. Det blir väldigt intensivt, och man lär sej sjukt mycket. Det handlar mycket om lobbying och hur man påverkar opinionsbildare etc. Ungefär:

Min granne Jessie

Klassträff

Nu är jag här i Skottland. Det var en trevlig resa hit: vaknade med ryggskott på morgonen och kunde knappt ta mej upp ur sängen. Inte nog med det, jag hade ju två stora väskor plus ett handbagage med mej också. På något mirakulöst sätt tog jag mej till Arlanda, och väl där började det onda släppa. Tog flyget ner till Kastrup där jag mellanlandade. Passade på att hälsa på Carro när jag ändå var där! Flyget mot Edinburgh gick fem timmar senare. På flyget insåg jag att jag är korkad. Här hade jag gått runt och sagt att det bara tar 55 minuter att flyga från Kastrup till Edinburgh, men det finns ju en tidsskillnad också. Det tar alltså drygt två timmar.

Nå, planet landade i Edinburgh runt halv fyra, och det första som slog mej, förutom att det fanns en tidsskillnad, var att allt här ser ut som vore det plockat ur en Jane Austen novell typ. Det är liksom grönt landskap, mycket får, slott och sådant. Sedan är det vädret. Jag har sett solen en gång sedan jag kom hit. Men det är något med det här lite dimmiga/drömska vädret. Det adderar grädden på moset så att säga. Säger man så? Grädden på moset? Låter helt sjukt äckligt. Man måste vara sinnessjuk om man vill ha grädde på moset. Potatismos då eller?

Tog en minibuss tillsammans med två franska studenter från flygplatsen till Stirling där jag bor. Egentligen bor jag lite utanför Stirling i ett samhälle som heter ”Bridge of Allan”. För X antal år sedan spelade Beatles på en pub här inne i staden, annars har inget speciellt hänt här vad jag vet.  Jag bor i ett hus tillsammans med typ åtta andra personer. Alla är väldigt trevliga! Jag har aldrig bott i korridor förut, men det går bra än så länge. Liite jobbigt att dela dusch bara.

I morgon börjar studierna och allvaret. Jag är taggad! Ska åka in till campus med mina korridorsgrannar runt halv nio och registrera mej.

I skrivande stund öser regnet ner utanför fönstret. Jag känner mej sådär mysigt instängd i mitt lilla rum, med laptoppen i knät. Nu ska jag kolla på ytterligare några avsnitt av Freaks And geeks, sedan blir det läggdags. I morgon börjar äventyret på allvar! Bring it.

Här är lite bilder som jag tog nyss. Inte så smickrande just nu, har inte packa upp allt än. Jag måste dekorera lite här när jag får tid. Ljus, nån blomma och en tavla kanske. Jag lovar att göra en follow-up med rummets utveckling!

Är så glad att jag har min iphone-dock med mej! Det är svinbra ljud i de där apparaterna.

Jag vet att jag ofta refererar till aftonbladet i min blogg, och jag ska sluta med det, men ibland hittar man artiklar som man mår bra av. Jag läste till exempel nyss om en man i Kalifornien som greps av polis efter att ha tuggat på sin orm. När jag läser sådana artiklar känner jag att jag är okej. Jag kanske inte är perfekt, men jag har inte fallit över i ormtuggar-stadiet i alla fall.  Tanken på att någonstans i Kalifornien sitter en man och tuggar på en orm får mej att känna lugn.


Övriga tankar: Bra annons.

Jag läste nyss en underhållande krönika av Alex Schulman (den finner ni här). Jag rekommenderar att ni läser den innan ni ser klippet nedan. Om det är för tidskrävande att läsa en hel krönika (latmaskar) så vill jag att ni fokuserar på polisen i klippet. Vem är han egentligen? Först ger han vilseledande information till den stackars uppskakade reportern, sedan dansar han runt in och ut ur bild. Jag älskar honom.

Ibland är jag lite socialt… hrmm.. handikappad kanske är rätt ord. Det kan handla om att ljuga om småsaker för att verka lite intressantare, lite mer allmänbildad. Lite smartare. Grejen är att om man väl har börjat med en vit liten lögn så byggs det oftast på. Missförstå mej inte! Jag är ingen mytoman eller något. Men om vi tar detta scenario; jag och någon sitter och pratar om filmer. Personen berömmer en film, säger att det är en ”klassiker” och frågar; ”Har du sett den?”. En normal person som inte har sett filmen skulle i det här läget svara något i stil med: ”Nej, det har jag inte. Kanske skulle ta och göra det?”. Jag svarar däremot: ”Ja den har jag sett. Den är bra.” och hoppas någonstans att konversationen ska ta slut där. Varför jag gör det här vet jag inte. Det kanske har något med osäkerhet och acceptans att göra, eller något slags förtryckt minne av att bli hånad för att man inte kan saker. JAG VET INTE. Det jag vet är att det bara kan gå utför när man väl har börjat: ”Ja, visst är den skitbra? Vad tycker du om skildringen av huvudkaraktären?” *obekväm tystnad*

”.. den skildringen är… bra gjord. Trovärdig.” Och där någonstans har personen fattat att jag just ljög om att ha sett en film för att passa in.

Och i sådana stunder tänker jag för mej själv: ”Jaha, så befinner jag mig i den här situationen. Igen. Jag borde starta facebook-gruppen I just lied about having seen a movie to fit in with a group of people. It’s official: I’m socially retarded.” Och sedan tänker jag: “Jag måste vara dum i huvudet för att just ha tänkt det där.”

Häromveckan var jag på telgeakuten för att göra pricktest, eftersom jag har haft allergi mot typ allt på sistone känns det som. När jag satt i väntrummet kom ett ungt par in och satte sig i soffan mitt emot mej. De var tydligt att killen var där som ”stöd” för tjejen, som verkade mycket nervös (kanske gravid eller nått). Hur som helst så var hon irriterad på killen som försökte göra allt för att för att göra henne till lags. Till slut kom sköterskan och ropade in tjejen. Killen gjorde en ansats att följa med, men satte sig igen efter en mycket ilsken blick från tjejen.

Så. Nu satt vi där. Jag och den blivande pappan (i alla fall i min fantasi). Han rullade tummarna. Kollade bort, och fick syn på ett tidningsstånd. Jag såg ambivalensen i hans blick. I tidningsståndet fanns enbart tidningar av typen ”Amelia”, ”Mama” och ”Elle”. Han satt kvar ett tag och flackade med blicken. Jag tänkte: ”Om jag inte var här skulle han marschera rakt fram och plocka upp Elle.” Till slut gjorde han slag i saken och gick till ståndet. Han bläddrade igenom de olika tidningarna lite förstrött, slängde en blick på mej, och fortsatte bläddra. När han stod där och kollade insåg han att han inte kunde gå tillbaka utan en tidning, men han kunde inte heller gå tillbaka med en tjejtidning. Jag kunde inte hjälpa att jag kollade nu. Jag ville veta; vilken tidning blir det? Paniken steg när han bläddrade förbi tidning efter tidning. Cosmopolitan, Damernas Värld, Veckorevyn… då fick han syn på den. Räddaren i nöden. Auto motor & sport. En lättnad drog genom kroppen och han ryckte snabbt åt sej tidningen och smög tillbaka till soffan. Han höll tidningen högt och såg mycket intresserad ut. ”Kolla på mej, jag läser om bilar och sport. Jag är en fullkomligt normal homosapien av det manliga könet.”

Jag måste erkänna min besvikelse. Resten av tiden i väntrummet var krystad, eftersom Auto motor & sport är en ganska kort läsupplevelse. När han hade kollat klart på alla bilder började han om från början igen. Det var olidligt att se.

..In unrelated news så träffade jag min gamle universitetskamrat Dani i helgen! Kul att ses, och här är några bilder för jag vet att ni gillar sånt.

In unrelated news 2, om du har läst såhär långt så kan du fortsätta. Jag tycker att Du ska ladda ner den fantastiska serien som har framkallat ett beroende hos mej de senaste veckorna: LOUIE. Den handlar om Louis C.K.’s liv som stand-up komiker i New York. Lite Seinfeld-inspirerad. Mycket kul än så länge.

Det var väl allt för den här gången.

Man vet att det börjar gå utför när man får ett samtal ifrån Skottland från en taxichaufför som står och väntar på Edinburgh flygplats och undrar vart man har tagit vägen, och så minnas man att man har beställt taxin en månad för tidigt.

En positiv aspekt är att jag för första gången konfronterade min skräck för det skotska språket genom att förklara situationen för chauffören. Skottar måste vara världens goaste människor. Han hade väntat i tre timmar, och det enda han sa var ”Oh okay, no problem. See you the 10th of September then!”. Man ba vad?! Ingen utskällning? Inget krav på betalning för mödan att ta sej till flygplatsen? Jag gillar skottland redan.

I morgon lyfter planet till New York. Kan knappt bärga mej! Usch, 5 dagar kommer gå alldeles för fort.

Här har ni det. Mitt försök att vara professionell. Säg gärna vad ni tycker! Bra? Dåligt? För lite info? Ful bakgrund? Fin bakgrund? I can take it. www.elisabethyrefors.com

Visitkorten kommer förhoppningsvis se ut såhär: